En vanlig dag
Här sitter jag, en helt vanlig dag i mitt fantastiska liv. Jag är så lycklig att ibland skäms jag över att berätta det. Å andra sidan vet jag inte om jag direkt är så mycket mer lyckligt lottad än många andra. Tror snarare att jag är väldigt bra på att ta vara på det positiva i mitt liv. Jag är en optimist helt enkelt =D Förutom när det kommer till tid förstås... Då är jag den värsta pessimisten av oss alla... Usch... Måste vara ute i god tid hela tiden, annars får jag nervsammanbrott. Folk påstår att jag stressar för att jag vill åka/gå i god tid, men det är precis tvärt om. Jag vill göra det i god tid för att SLIPPA stressa. Ska det vara så svårt att förstå?!
Nej, nog om detta.. Jag skulle ju skriva om hur glad jag är =D
Sen jag va fyra år har jag varit fast besluten om att bli sjuksköterska. Det blev jag för näsan exakt fyra år sedan. Efter det kände jag mig lite förvirrad och tom då jag faktiskt uppnått mitt stora mål i livet. Vad skulle jag göra nu? I denna tomhet råkade jag träffa en person som totalt drog all energi ur mig och mitt hopp om livet va som bortblåst i ett drygt år. När jag tänker tillbaka på den här perioden vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Känner inte alls igen mig själv. Jag bad dagligen om ursäkt för att jag överhuvudtaget existerade. Mitt i detta kaos togs min älskade pappa ifrån mig. Som om inte det var nog visade det sig att hans sambo va totalt från vettet (något jag iofs redan hade sett tendenser av). En utdragen bouppteckning som involverade flera jurister och nära på polisanmälan följde. Usch och fy. Efter att jag tillslut bokstavligt talat rymt och gömt mig från energitjuven jag va totalt förstörd och apatisk i närmare ett år... Jag började gå på antidepressiva och ångestdämpande läkemedel. Fick även gå till en terapeut, men hon tyckte jag inte gjorde någon nytta överhvudtaget. Hon bara rev upp gamla sår och somnade till och med på ett av våra samtal!!! Hahaha XD Skönt att man kan skratta i efterhand.
Dagarna gick och jag repade mig väl lite mer för varje dag. Jag har mycket att tacka min älskade mamma för! Hon hade det inte lätt under denna period hon heller. Även övrig familj, släkt, vänner och mina fina jobbarkompisar var ett stort stöd
När tiden började närma sig ett år efter att allt det här eländet var över träffade jag en människa, en fin människa. Han heter Calle. Jag är en hopplös romantiker, det vet nog de flesta som känner mig, men för första gången i mitt liv va jag rädd... Rädd för kärlek och rädd för att släppa någon ny nära inpå. Han måste ha tyckt att jag va lite konstig i början... Kunde bli rädd och börja gråta för jättekonstiga saker. Bad konstant om ursäkt. Gjorde han illa sig eller något gick dåligt för honom sprang jag och gömde mig... Rädd för att få skulden, och rädd för att få blåmärken till följd av detta =/ Det som va bra med Calle va att han inte dömde ut mig utan han pratade med mig och jag fick berätta och förklara vad jag varit med om och varför jag betedde mig som jag gjorde. Jag kände att det skulle ta sin lilla tid att vänja om sig till att det här är en underbar människa som jag inte behöver vara rädd för, men att jag en dag skulle kunna bete mig "normalt" igen.
Nu har vi varit tillsammans i över ett år och jag känner mig som mig själv igen. Det har jag gjort ett bra tag nu. Det enda som hänger kvar är att jag blir väldigt rädd när någon blir väldigt arg över något, även om det inte alls har något med mig att göra, men annars så mår jag som en prinsessa =D
Ja det här var ju inte riktigt tanken med det här blogginlägget. Jag tänkte berätta om mitt liv och varför jag är så lycklig =P Men jag gissar att det här är en stor del av mitt liv. En väldigt betydande del av mitt liv. Det var hemskt, men jag skulle ändå inte vilja vara utan det då det faktiskt är en del av den jag är idag och jag gillar den jag är idag =)
Varför är jag så lycklig då? Jag är sjuksköterska, jag pluggar till barnmorska och det känns SÅ rätt (och bra går det också=P)! Jag har sparpengar så jag kan köpa mig ett bra boende när jag pluggat färdigt. Jag har roliga vänner och gör roliga saker nästan dagligen! Jag ÄLSKAR min Calle och min söta mamma
Ja, det här är väl en vanlig dag i mitt liv. Lite djupare funderingar än jag brukar ha varje dag dock, men det va väl skönt att få ventilera lite. Nu ska jag hoppa in i duschen innan Calle kommer hem från jobbet så jag inte behöver slösa vår värdefulla tid tillsammans på det =D
Nej, nog om detta.. Jag skulle ju skriva om hur glad jag är =D
Sen jag va fyra år har jag varit fast besluten om att bli sjuksköterska. Det blev jag för näsan exakt fyra år sedan. Efter det kände jag mig lite förvirrad och tom då jag faktiskt uppnått mitt stora mål i livet. Vad skulle jag göra nu? I denna tomhet råkade jag träffa en person som totalt drog all energi ur mig och mitt hopp om livet va som bortblåst i ett drygt år. När jag tänker tillbaka på den här perioden vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Känner inte alls igen mig själv. Jag bad dagligen om ursäkt för att jag överhuvudtaget existerade. Mitt i detta kaos togs min älskade pappa ifrån mig. Som om inte det var nog visade det sig att hans sambo va totalt från vettet (något jag iofs redan hade sett tendenser av). En utdragen bouppteckning som involverade flera jurister och nära på polisanmälan följde. Usch och fy. Efter att jag tillslut bokstavligt talat rymt och gömt mig från energitjuven jag va totalt förstörd och apatisk i närmare ett år... Jag började gå på antidepressiva och ångestdämpande läkemedel. Fick även gå till en terapeut, men hon tyckte jag inte gjorde någon nytta överhvudtaget. Hon bara rev upp gamla sår och somnade till och med på ett av våra samtal!!! Hahaha XD Skönt att man kan skratta i efterhand.
Dagarna gick och jag repade mig väl lite mer för varje dag. Jag har mycket att tacka min älskade mamma för! Hon hade det inte lätt under denna period hon heller. Även övrig familj, släkt, vänner och mina fina jobbarkompisar var ett stort stöd
När tiden började närma sig ett år efter att allt det här eländet var över träffade jag en människa, en fin människa. Han heter Calle. Jag är en hopplös romantiker, det vet nog de flesta som känner mig, men för första gången i mitt liv va jag rädd... Rädd för kärlek och rädd för att släppa någon ny nära inpå. Han måste ha tyckt att jag va lite konstig i början... Kunde bli rädd och börja gråta för jättekonstiga saker. Bad konstant om ursäkt. Gjorde han illa sig eller något gick dåligt för honom sprang jag och gömde mig... Rädd för att få skulden, och rädd för att få blåmärken till följd av detta =/ Det som va bra med Calle va att han inte dömde ut mig utan han pratade med mig och jag fick berätta och förklara vad jag varit med om och varför jag betedde mig som jag gjorde. Jag kände att det skulle ta sin lilla tid att vänja om sig till att det här är en underbar människa som jag inte behöver vara rädd för, men att jag en dag skulle kunna bete mig "normalt" igen.
Nu har vi varit tillsammans i över ett år och jag känner mig som mig själv igen. Det har jag gjort ett bra tag nu. Det enda som hänger kvar är att jag blir väldigt rädd när någon blir väldigt arg över något, även om det inte alls har något med mig att göra, men annars så mår jag som en prinsessa =D
Ja det här var ju inte riktigt tanken med det här blogginlägget. Jag tänkte berätta om mitt liv och varför jag är så lycklig =P Men jag gissar att det här är en stor del av mitt liv. En väldigt betydande del av mitt liv. Det var hemskt, men jag skulle ändå inte vilja vara utan det då det faktiskt är en del av den jag är idag och jag gillar den jag är idag =)
Varför är jag så lycklig då? Jag är sjuksköterska, jag pluggar till barnmorska och det känns SÅ rätt (och bra går det också=P)! Jag har sparpengar så jag kan köpa mig ett bra boende när jag pluggat färdigt. Jag har roliga vänner och gör roliga saker nästan dagligen! Jag ÄLSKAR min Calle och min söta mamma
Ja, det här är väl en vanlig dag i mitt liv. Lite djupare funderingar än jag brukar ha varje dag dock, men det va väl skönt att få ventilera lite. Nu ska jag hoppa in i duschen innan Calle kommer hem från jobbet så jag inte behöver slösa vår värdefulla tid tillsammans på det =D
Kommentarer
Postat av: Kerstin (Mamma)
Det var nog det finaste och mest mogna jag läst! Jag är så lycklig att Du tog dig ut ur det frukansvärt hemska förhållandet som närapå tog bort allt det vackra som Du vet finns inom Dig!
Lycka till mitt Älskade barn med Ditt liv här på jorden och fortsätt ta tillvara på allt det fina som finns runt omkring Dig och låt det hemska som även finns runt omkring oss, stanna utanför Ditt vackra inre! Jag Älskar Dig!
Trackback
